Anna Odell – Okänd, kvinna 2009-349701
Verket Okänd, kvinna 2009-349701 har blivit ett av de senaste årens mest diskuterade konstprojekt. Verket presenteras här i sin helhet och består av videodokumentation i fem delar: Sju samtal (48 min), Liljeholmsbron (14 min), Avslöjandet (7 min), Rättegången (35 min) och Epilog (26 min).
Projektets inleddes med research och intervjuer. Iscensättningen då Odell spelade psykotisk ägde rum på kvällen den 21 januari. Under påföljande månader rönte projektet mycket stor uppmärksamhet i massmedia. Den 24 augusti samma år åtalades Odell för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. 31 augusti dömdes hon till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Skadeståndskravet från S:t Görans sjukhus på 12 350 kronor ogillades.
Nu är det dags för Okänd, kvinna 2009-349701 att möta Umeås publik. Konstnären medverkar i ett presentationssamtal före vernissaget i samband med programpunkten Art After Work där soppa serveras.
Läs mer här och här. Lyssna här.
A Delicate Mission
Någon sitter vid busshållplatsen och pratar högt med ingen. Någon kör blint rakt genom en rondell, tycks inte märka hur alla tutar. Någon förstår inte hur nervösa de andra i kön blir om man börjar prata med dem. Någon verkar inte ha duschat på flera veckor. Någon jagar folk med yxa.
Vi är välutbildade och fördomsfria, men vansinnet kan finnas var som helst. Det går inte att avgränsa. Det kanske smittar. Om jag pratar för länge med den konstiga tanten, kanske de andra tror att jag också är konstig? När jag hälsar på en vän på en psykavdelning, hur länge kan jag stanna där innan det blir osäkert om jag faktiskt får gå därifrån?
Vi kan svära oss fria genom att peka och säga att det där är en människa som inte mår bra. Kunskapen om psykiska sjukdomar och funktionshinder har ökat under nittonhundratalet, men vi kan fortfarande inte säga vad det är. Blir man någonsin frisk? Precis som: Har man någonsin avtjänat sitt straff, blir man någonsin oskyldig igen?
Vem är sjuk och vem är frisk? Den som är psykotisk och vars verklighetsuppfattning är förvrängd, eller den som blivit överväldigad av en film och vars värld blivit helt ny? Den som har hundfobi? Den nyktre alkoholisten? Den färgblinde?
Vem bestämmer vem som är sjuk? Läkaren? Den som skriver böcker om att svenskarna är trygghetsnarkomaner, eller den som ligger med sina patienter? Den som inte har något liv utanför jobbet eller den som aldrig är på kontoret? Det är nog så illa att behöva lägga sitt liv i en okänd människas händer. Tanken på att den människan kanske har bristande omdöme, är nästan outhärdlig.
Okänd, kvinna 2009-349701 börjar som en undersökning av människors reaktioner på ett psykiskt akuttillstånd, och av de maktförhållanden inom psykiatrin som personalen kanske varken kan eller vill se. Som patient fråntas man sina rättigheter eftersom man inte betraktas som tillräknelig. Psykiatrin har, med Lars O Ericssons ord, rätt att åsidosätta grundlagen. Flera av de vårdare som tar emot Anna Odell när hon bärs in av poliserna misstänker att hon utsatts för ett övergrepp. De upplever heller inte att hon är hotfull mot någon. Trots det är de en stor grupp människor som spänner fast henne i en bältessäng, lägger sig över henne, drar ner hennes byxor och injicerar lugnande medel.
I de påföljande skriverierna finns en likhet mellan de som fördömer och de som hurrar för Odell. Alla som skriver försöker se rabaldret utifrån, försöker vara kameran bakom kameran bakom kameran. Vi låtsas alla förstå bättre än alla de tidigare. Men när vi, som här, försöker sätta ord på verket och dess påföljder, ingår vi ögonblickligen i sammanhanget. Och nu har du läst så här långt och förutsatt att det är skrivet av en frisk människa.
Konstverket kan ses som en partsinlaga eller som ett prov på journalistik av wallraffmodell, i det varma stöd Odell har fått från patient- och anhörigorganisationer. Men Okänd, kvinna 2009-349701 är också ett demonstrationsexempel på friktionen mellan en konstnärlig arbetsmetod och ett samhälle vars stabilitet bygger på det förväntade, på prognoser.
Odells enkla skådespel visar sig utmana strukturen mer än hon kunnat föreställa sig. Det har mindre med psykiatrin att göra än med vår syn på konstens närvaro på samhällets spelplan. Den stumme talar, och panik utbryter. Den konstnärliga forskningen undersöker levnadsytorna och tillvarons osynliga regler. Den är en oupphörlig provtagning på livet i människobyn.
Fotnot: rubriken A Delicate Mission är tagen från journalisten Nellie Blys reportage Ten Days in a Madhouse (1887), där hon såg till att bli intagen på Women’s Lunatic Asylum på Blackwell’s Island i New York City genom att spela sinnessjuk.
Foto: Helena Wikström och Fanny Carinasdotter
Text: Ludwig Franzén
